Så, tänkte ta och förklara lite om det inlägget.

Jag hathatar inte min mamma. Min mamma är det bästa som finns för mig. Det är hon som hållt mig vid liv när jag mått dåligt.
Men jag blev så himla arg, ledsen och besviken på att hon åkte och träffade min farmor, pågrund av att det är min pappas sida hon finns på. 

Som ni kanske förstår gillar jag inte min pappa. Han stack innan jag föddes och har aldrig brytt sig om mig.
När jag var liten brydde jag mig inte så jätte mycket tror jag, minns inte riktigt. Det enda jag minns som har med min pappa och göra när jag var liten var en gång när jag var hos mina kusiner. Dom frågade "Var är din pappa?" Och sa jag att jag inte har någon. Då sa dom "Du kan få dela på vår pappa om du vill. Han kan bli din pappa med"
Så det är allt jag minns.

Alla tankar och sånt kom när jag blev äldre, runt 13 år tror jag.
Har såklart träffat han ett antal gånger, någon gång när jag var liten. Runt jul eller när jag fyllde år.
Sen har jag träffat han kanske 4-5 gånger mellan 13-18 år.
Jag tog kontakt med honom faktiskt, på farsdag för några årsen. 2005 eller 2006.
Den kontakten var nog den som höll längst. Jag skickade brev till han, och han svarade. Och skrev sin mejl så vi kunde mejla istället. Så vi mejlade lite. Ungefär en vecka, ett mejl om dagen då.
Sen ringde han mig, visste inte att det var han ju. Så svarade bara. Kan inte beskriva den känslan ens.
Kontakten höll väl i 2 månader ungefär. Med sms ibland, mejl.
Men vår kontakt försvann.

Jag tog upp kontakten igen, den försvann.
Jag provade igen, han sa att han var jätte glad, men han hör aldrig av sig.
Skickade ett sms till han, han svarade och var lika glad som alltid när jag hörde av mig. Men hörde aldrig något från han.
Tillslut tröttnade jag. Men har så mycket frågor som jag aldrig fått svar på. Så skrivit ett brev till han, för att sätta punkt. Skriva exakt hur jag känner, men aldrig vågat skicka det. Så det finns fortfarande bara kvar i datorn. Hoppas jag blir modig nog att skicka det en vacker dag. Tror det skulle göra slut på detta.

Jag har även 3 syskon på min pappas sida. En lillasyster, som jag såg när jag var hos min farmor för kanske.. ett halvårsen. Hon var 14-15 då, och såg exakt ut som mig när jag var i den åldern. Det var som att se sig själv i en spegel.
Sen en lillebror, inte sett han på flera år.
Och så fick jag ett nytt syskon för 1 årsen kanske, vet inte om det är en kille eller tjej, aldrig sett den.

Så detta är en himla jobbig grej för mig, känsligt ämne helt enkelt.
Han har fått mig att känna mig så äcklig, misslyckad, ful. Jag räcker inte till för honom, jag är inte bra nog för han ska älska mig. Jag duger inte..

Nu börjar tårarna falla med... Så kan inte skriva mer.