Var hos doktorn igår ju, så han undersökte mig igen, frågade massa osv. Och han tror det är kristallerna i öronen som är felet. Att dom är ur ballans eller något, minns inte riktigt.
Sen skulle jag ju ta blodprovet som jag varit så rädd för, som jag har oroat mig för i en månad minst.
Och ni måste bara höra vad som hände..

Jag liksom satt där i stolen då och skulle göra det. Höll om mamma för att inte titta.
Dom sa att jag skulle försöka bara andas genom näsan ist för så fort och gråta som jag gjorde.
Lyckades lugna ner mig och andas normalt, så flera gånger frågade dom om jag andades för de hördes ej och dom trodde jag svimmat.
Men det gjorde jag som tur var inte!
Men vad händer efter allt var klart? Efter dom fyllt 3 rör med blod och satt på plåster. Jo, jag spyr!!
Det var riktigt pinsamt.. Låter ju så jävla äckligt med, och man är ju inte ensam i rummet, usch! Jag skäms..

Men jag har iallafall tagit ett blodprov nu, och jag klarade av det och jag dog inte!
Ingen kan säga att de inte känns, för sticket känns. Och det var läskigt att veta att dom tog massa blod, ingen aning om hur de gick till för jag vågade somsagt inte titta, och bra är väl det.

Ska jag kanske börja ge blod nu? Hmm..
Tåls att tänka på. Eller...?