Jag mår skit just nu.. Ringer en person för att göra den glad genom att berätta en sak, vad får man tillbaka? Massa tjat.
Jag ska till AF idag och vill verkligen inte, inte varit där sen i sommras så är nervös.
Vi ska på "studiebesök" för jag är så mobbad och inte kan ta ett jobb bara.
Hatar att jag är deprimerad. Jag hatar det för jag har kommit efter med allt. Måste ha extra hjälp med allting för jag klarar det inte själv.
Kontakt person, kontakt på kommunen, psykologer hit och dit, en på AF som kan hjälpa en extra mycket osv.
Jag hatar det. Känner mig så jävla kass och mobbad.
Klarar ingenting själv..

Duschade för ett tagsen, så sitter bara i underkläder och ser hur jävla ful och äcklig man är. Fet..
Måste äta något, men jag vill inte. Vill aldrig äta mer, mår dåligt när jag ätit något. Får dåligt samvete. Ibland när man köper lite godis så känns de ju bra då, men sen mår man skit och har ångest. Men ändå köper man godiset, ändå äter man något varje dag.
Jag vill stoppa ner fingrarna i halsen och spy upp allt.
Jag vill ta en kniv och skära bort fettet. Magen, bene, brösten, armar.. Allt ska bort!
Det ska inte finnas kvar på min kropp.. Jag vill inte det.

Jag måste bara berätta min sjukt konstiga dröm när jag sov idag på dagen!

Det handlade om min gamla klass, de som jag gått med från 1-9, 4(tror jag?)-9 och 6-9 (Klasserna sattes ihop lite här och var)
Berättar i punkter, så sjukt dålig på att berätta när jag bara minns vissa saker.

• Vi hade idrott med vår lärare Andreas. Och med idrott så var det badade, åt godis och sov.
  
  
• När jag gått upp ur vattenpölen (!!) vi badade i så hade någon tagit min bh! Sen sprang en förbi mig och hade den på huvudet. Ni vet så det ser ut som stora ögon typ.
  
  
• Jag torkade håret senare med en hårtork. Dock blåste den så hårt så mitt hår åkte av! (Bara jag som får världens roligaste film i huvudet? xD)
  
  
• Amanda hade sytt kläder till Ida som hon tjatat om, men plötsligt ville Ida inte ha dom längre. Amanda fick ett utbrått och började skrika och ragga på killen Ida var kär i.
  
  
• Ida blev sur och sa till Amanda "Du vet att jag vill ha honom!" Och då svarade Amanda lugnt, "Ja, jag vill då inte ha honom så ska inte sno honom, du kan vara lugn".
  
  
• Vår lärare blev arg på Amanda och sa att hon inte kan göra så bara för att Ida inte vill ha hennes kläder på sig.
  
  
• Amanda blir rädd och hoppar rakt ner i marken och åker ner som en mask ni vet.
  
  
• Efter ett tag går jag fram till Amanda för att trösta henne och säger snällt "Jag tycker dina kläder var jättefina! Hade jag varit så smal och liten hade jag gärna haft dom. Jag använder dom gärna när jag blir smal.".
  
  
• Amanda kommer upp med huvudet ur sitt maskhål och säger "Jo men visst! Som om du någonsin skulle få plats i dom kläderna jävla kossa!" Sen maskar hon ner sig i hålet igen.

Fattar ni vad sjukt? haha! Det var så sjukt roligt. Sen skvallrade jag för Amandas mamma vad hon gjort och hon blev arg och ringde min mamma och pappa (Ja, plötsligt hade jag en pappa...) som jag rymt ifrån för att dom var knarkare och ville döda mig.
Dom hittade och jag dog!

Älskar när jag minns drömmar rätt mycket ändå, haha!

Tre år har gått nu, en så långtid. Hur kan det fortfarande kännas som att det var igår då?
Jag minns ju allt.. Minns hela dagen.
Hur mamma väckte mig runt 9 på morgonen, jag var säker att klockan var halv 4 så jag hade sovit bort hela dagen. Var säker på att hon skulle bli sur, istället kom den nyheten. Lisa har varit med om en olycka, ville åka hem och säga det till dig så du inte hör det från något annat håll först.
Åkte till skolan för att träffa mina kompisar, slippa vara själv. Gick runt där och hörde hur alla pratade om min kompis, min bästa vän. Hur rektorn samlade alla för att säga hur det låg till, att alla rykten om att du redan var borta inte var sant.
Istället för att gå runt och lyssna på massa skit från folk som inte kände dig gick vi och åt, pratade om hur vi skulle hjälpa dig när du kom tillbaka.
Tillslut gick vi hem till mig, mamma ville att vi skulle komma hem. Vi visste ingenting då, hon låg ju bara i koma. Hur farligt kunde det vara? Man hade ju läst om såna som legat i koma i 20 år och vaknat och mår bra. Självklart skulle inte Lisa ligga där i 20 år, hon skulle vakna snart. Jag var så säker på det.

Jag hade ju varit så säker på det, men det krossades när vi kom hem.
Minns inte riktigt vad mamma sa men något med att det bara var någon liten % chans att Lisa skulle vakna igen. Men de bestämde sig för att stänga av koman. Världens jobbigaste beslut, men dom gjorde verkligen rätt val.
Hade hon vaknat hade hon inte kunnat prata, äta själv mm, och det hade varit hemskt att se henne så.
Den där spralliga glada tjejen som alltid skrattade kunde plötsligt inte vara sån.

Något som hjälpt mig mycket är Lisas mamma och pappa. När man varit där och hälsat på, fått gå in i hennes rum, gosa med hennes katt och prata med dom som stod henne närmast.
Tror inte jag hade kommit såhär långt jag ändå gjort idag utan dom. Jag vet att jag borde hjälpt dom, det var ju deras dotter. Men jag vet tyvärr inte hur. Jag hoppas att det har hjälpt dom genom att man hälsade på, berättade massa underbart med deras lillaflicka, sagt att man finns där och att dom får säga till om de behöver något.

Alla tankar går till Lisas familj idag, de flesta dagar tänker jag på dom, men speciellt idag.
Jag kan inte förstå hur dom kan vara så starka, hur dom kunde klara sig igenom detta.
Speciellt mamma och pappa, varje dag kör dom förbi olycksplatsen, det är alltid blommor där, ljus på hösten/vintern och detta ligger bara ett par 100 meter från deras hus.
Jag har fått så mycket styrka från dom och jag hoppas att jag har kunnat ge dom lite styrka.

Jag älskar dig Lisa.
Skulle verkligen göra allt för att få dig tillbaka. Eller bara få träffa dig i 5 minuter, få krama om dig och säga hur mycket man älskar dig. Höra din röst, ditt skratt och se ditt leende.
Jag saknar dig så enormt mycket och det kommer alltid finnas ett hål i hjärtat efter detta. Ingen kommer kunna fylla igen det, det är din plats.
Önskar att jag snart kan lära mig att leva med det bara, börja förstå.
Hoppas du ser mig iallfall, se hur mycket jag har förändrats, ser att jag är påväg uppåt.
Jag har inte gett upp än och hoppas du sitter där uppe och är stolt över mig nu. ♥

Ja, hur kan man sakna något man aldrig haft?
Hur kan jag sitta och tänka på dig och faktiskt sakna dig? Eller är det dig jag saknar? Eller är det bara någon.
Någon som borde ha den rollen i mitt liv, som du aldrig tog.

Funderar ofta på hur mitt liv skulle vara om jag var hos dig varannan helg. Om jag varit en del sen jag var liten.
Att komma in där nu skulle vara jättesvårt, jag hör inte hemma där ju.
Och jag orkar inte försöka en gång till, orkar inte bli glad, känna hopp och sen se hur det tar slut lika fort igen.
Känner mig så äcklig i dina ögon, jag duger inte ens för dig. Och i ens föräldras ögon ska man väl vara det bästa? Älskad?

Börjat tänka på allt mer sen jag tog kontakt med min syster, vet inte om det är många av er som vet det förresten? Att jag har syskon.
Jag borde vara en del av hennes liv, funnits där när hon växte upp, borde ha träffats, vi borde sett vår pappa på samma sätt.
Även fast det är så det borde vara, så är vi som främlingar du och jag. Men jag hoppas verkligen att vi kan vara som syskon någon dag. Ha detdär syskonbandet. Men hur?
Jag är 19 år, du fyller 16 snart (Har jag för mig?), och vi har aldrig pratat knappt? Hur tar man igen alla dom åren? Hur får man det att kännas normalt, få det att flyta på som om vi känt varandra hela livet?

Kommer jag någon gång ha en pappa som älskar mig? Som ger mig den kärleken som fattas i mitt liv.
Kommer jag känna mina syskon så mycket man borde känna dom?
Kommer jag någon gång bli en del av den sidan? Den sidan jag aldrig haft..
Ni är ju faktiskt min andra halva.

Sov hos mamma inatt, och hon har åkt till jobbet så nu sitter jag här med djuren och allt som hörs är skrikande barn på andra sidan väggen och Harry som sitter och sjunger.. Vill sova, men kan inte. Vaknade klockan 5 och var pigg så ska lägga mig i soffan och titta på en film och äta vindruvor är det väl tänkt.

---

Jag mår värre än någonsin.. Så fort jag är själv eller bara mamma är nära börjar tårarna falla, är det någon annan runt mig torkar man tårarna snabbt och sätter på detdär fejkleendet. Jag hatar det leendet, har funnits allt för länge nu.

Jag saknar dom två.
Du verkar göra allt för att såra mig, hur kan du? Trodde du hade ett hjärta, men antagligen inte.
Jag hatar all tid jag lagt ner på er, alla tankar, att jag bryr mig och att jag faktiskt sitter här och gråter över er.
Ni är inte värda att få mig att må såhär, men vad spelar det för roll? Jag gråter lika mycket iallafall..

Önska jag var lika stark som innan.
Då jag sket i allt, tog allt med en klackspark och inte brydde mig.
Jag saknar mitt gamla jag, då jag satt och skrattade och log hela tiden, då leendet var äkta.
Kunde sitta själv och roa mig och må bra, då jag faktiskt inte ängnade en tanke åt dig ens.

Någon dag ska jag lära mig.
Känslor är för puckon, önskningar är för idioter och att bry sig gör bara de svaga.
Någon dag ska jag vara stenhård på insidan.
Alla dina ord och allt som har hänt ska inte röra mig i ryggen då. Jag ska inte vända mig om igen, ska aldrig visa känslor igen.

Jag vet att du sitter och ler nu. Du mår bra av detta, eller hur?

Detta är till dig, du vet vem du är..

Nu har du förlorat ditt allt, precis som jag har gjort.
Alla dina underbara kompisar, ställer dom upp för dig nu? Ringer dom, åker till dig?
Jag kan inte hjälpa det med jag hoppas dom inte var så bra som du sa. Det är elakt, riktigt elakt.
Men vill du ska veta hur de känns, så kanske du förstår min mening om varför jag drog upp allt från början.

Du sårade mig så mycket, du vet inte hur ont det gör i mig. Vet du hur mycket jag gråtit över det? Över ETT ord, ett ord drog ner mig ännu mer. Hur kunde han säga det? Vi var bästa vänner.
Jag kunde inte äta på flera dagar, började gråta varje gång jag behövde äta.
Inte för det rör dig i ryggen antar jag. Är man smal blir man visst snygg med, men är man fet är man ful. Du skämdes väl, jag dög inte, var inte okej.
Men vet du vad det värsta är av detta? du vet EXAKT hur det känns, ändå högg du mig i ryggen med det ordet.

Och det värsta av allt.. Jag underar hur du mår nu.
Vill springa till dig och krama dig, säga att jag finns här, prata i flera timmar, gråta..
Men jag är rädd. Livrädd. Tänk om du hugger mig igen? Jag klarar inte det..
Innan såg jag lite ljus, du var hemma igen, vi började redan prata om att gå på julskyltning och tjocka oss med glögg och pepparkakor.
Allt det ljuset är borta nu, ser ingenting annat än svart, du vet väl hur det känns?
Du sa att du mådde dåligt när du kom ut och började gymnasiet sen, att du bara ville dö.. Du hade det så i... Ett halvår? År?
Jag har haft det så sen 2004.. Duktigare på att dölja det då, eller hur? Jag var glad och skrattade. Och självklart var jag riktigt glad ibland, men oftast var allt bara en fasad.
Men tankarna om att dö fanns där alltid.. Dom tankarna finns i mitt huvud varje dag, hela tiden i 6 år.

Jag vill vara där och stötta om du behöver mig, om du fallar finns jag där. Men du fanns aldrig för mig, jag föll och ingen tog emot.

Ibland önskar jag bara att du skulle komma hit. Ringa på dörren, krama mig, säger förlåt och att allt ska bli bra. Säger att du finns där nu, stöttar mig till 110%. Jag behöver det, men inte ens i närheten att jag ska få det.
Även om det är mitt i natten, dock kommer du inte in då.
Men mobilen, ett sms. "kom till porten".
Vet man ska sluta önska, önskningar händer aldrig.. Och ibland är det bra om de bara förblir önskningar.

Vet inte om du läser min blogg, jag slutade läsa dina, du sårade mig gång på gång...

Äntligen säger jag bara!
Jag har stört mig på dessa jävla människor som cyklar så länge!
"Bara för att jag tävlingscyklar måste jag vara på vägen. Jag måste cykla på vägen i byn med där bilar bara får vara. Cykelbana? Tss, skulle inte tro det va!"

Så rätt åt honom! Finns inget mer störande att sitta i bilen och kör inne i byn, och vad har man framför sig? 3 cyklar som ska cykla på bredden. vafan är meningen? Skulle folk gå på vägen blir det ju ett jävla tjat.

Och skylla på att "folk på cykel banorna vill nog inte att någon susar förbi i 40km/h". Hällre det än att ni är framför bilar på vägarna, och kör mopeder på cykelbanor, och det har väl alla överlevt? Så en cykel eller två spelar väl ingen roll.

Han ska betala 500 kr iallafall för han bröt någon regel, sen om han får någon böter står tyvärr inte, men jag håller tummarna för att han får det! (Y)

Idag fyller världens bästa kusin 23 år! (Hon kommer älska mig för bilden om hon ser den, haha! Bilden är från 2008 när vi var på mini semester med mormor.)

Vi står varandra himla nära men har dock glidit ifrån varandra en aning sen jag flyttade hemifrån då det inte blir att vi ses lika mycket.
När jag bodde hemma var hon där nästan varje helg jag vaknade. Just då var det inte så uppskattat eftersom mamma och hon ofta kom och störde mig då jag försökte sova, haha!
Men när jag vaknade och blev på bättre humör var det oftast guld verkligen.

För mig har kusiner blivit något man träffar när någon fyller år eller är jul. Någon man känner men ändå inte riktigt känner, någon man inte pratar med precis, ingen man pratar med på msn eller smsar, ingen man träffar när det inte är födelsedagar.
Carro har alltid varit mer som en syster för mig, jag vet inte vad hon ser mig som?
Men hon är en av mina närmsta, den jag kan vara mig själv med, den jag orkar träffa även när jag mår dåligt, den som får mig att skratta och känna hur jävla underbart allt egentligen är.
Vi har haft såna där bråk, syskonbråk. Stått på samma sida och stöttat varandra, men även varit på helt olika sidor och varit emot varandra. Blivit osams för småsaker, jävlats med mamma, allt detdär ni vet.

Jag har aldrig vuxit upp med mina riktiga syskon, så jag vet inte riktigt hur syskon är med varandra, mot varandra.
Men så jag tror, så jag ser det. Så är jag och Carro.♥

Varför kommentera Fin blogg, ska vi följa varandra på bloglovin? Fin blogg hur mår du? Vad har du gjort idag? Har tävling på min blogg nu var med! ? Varför?
Jag fårstår att dom vill ha läsare såklart, men vem går ens in på någons blogg som bara skriver sånt?
Vem bryr sig om någon som kommentera samma sak till alla, och att man bara är en på 40 st kanske som fått samma kommentar?
Vem vill följa någon som man inte vet vem det är, aldrig läst dens blogg mm? En massa små tjejer på 11 år vill säkert det, men dom äldre? Nej, skulle inte tro det.
Och kommentraren Jag har frågestund på min blogg, fråga något! Vafan? Varför fråga en fråga till någon med en blogg man inte läser? Chansen är ju minimal att man ens går in på den bloggen en gång till och få veta svaret på frågan man ställde.

Vill du ha läsare? Fler besökare? Kommentarer?
Gå in på en blogg då, LÄS inlägget, kolla på bilder och kommentera där efter. DÅ får du kanske en besökare, kanske en kommentar tillbaka och du har lagt ner liten tid på den personen som lägger ner en massa tid på sin blogg och blir glad av kommentarer. Och vem vet, den personen du lägger ner lite tid på kanske fastnar för just din blogg? Blir din läsare och ger dig kommentarer när hon/han har läst dina inlägg.

Jag hatar såna kommentarer, såna meningslösa. Jag bryr mig inte ett skit om din tävling, frågestund. Nej, jag vill inte följa din blogg, inte läsa eller kommentera den heller.

Träffade dig i drömmen inatt, kramade om dig och det känns så verkligt. Din röst, ditt skratt, hur ditt hår luktade när man kramade dig, din parfym.. Det får mig att minnas allt igen.
Vaknade gråtande. Det gör jag alltid även fast det inte är detdär hemska drömmarna längre.
Men frågar dig alltid vissa saker, dedär frågorna som går runt i huvudet dygnet runt.
Men du svarar inte, du förstår inte. Du lever ju i drömmen, du förstår inte vad jag menar.

Även fast det gått snart 3 år så kommer jag inte över det, kan inte gå vidare. Jag försöker Lisa..
Vet du hade velat det, men det går bara inte. Hur ska jag göra? Det finns för mycket frågor.
Saknar dig så mycket, skulle göra allt för att få träffa dig i 5 minuter.

Sitter du där uppe och tittar ner på mig? På oss..
Hoppas du har det bra, men här är ingenting sig likt sen du lämnade oss.
Älskar dig hjärtat♥

Jag har bestämt mig för att jag ska börja diska och plocka iordning nu faktiskt.. Min yrhet har försvunnit rätt mycket, så börjar kännas normalt i mitt huvud.
Så det blir disk, plocka iordning massa, ta bort all reklam jag har tryckt ner i mina lådor och dammsuga. Hur duktig är inte jag om jag lyckas göra allt det där?

Sen ska jag fjäska för mamma att hon ska handla lite åt mig. Kanske någon sån klar sockerkaka som man bara blandar med vatten! Kul med snabbbakning och luktar så otroligt gott ju! haha.

---

Ja, jag vet att jag är tjock, inte speciellt söt heller. För antar att "Jag är hellre snygg och falsk än fet och ljuger" var till mig? Vet dock inte vad jag ljög om?
Men att kalla mig fet? DU var tjockare än mig innan, DU mådde dåligt varje gång en annan sa att hon var tjock när hon inte var det och de fick dig att må dåligt, DU gör exakt lika nu och trodde aldrig att DU kunde säga så åt mig, även fast vi inte pratat, funnits för varandra på rätt sätt så har vi nästan alltid hållt ihop senaste åren.
Det var riktigt lågt av dig när du vet hur det känns när någon säger sånt.
Men visst, jag repar mig för hoppningsvis igen..
När jag mår bra igen och är på fötter så är jag så jävla mycket bättre, snällare, bättre kompis, roligare mm än vad du kommer bli, jag tror verkligen det.
Mitt självförtroende ligger på botten och trodde inte att de kunde sjunka längre ner. Men nu är det botten, 30 meter med skit, och där sitter jag. Tack för det. Du vet med att jag inte förtjänar det innerst inne.
För du kan inte säga att jag inte ställt upp när du haft problem med din pappa, jag har sagt att du får sova hos mig, alltid jag som bjudit på saker, vi har haft roligt, min mamma har betalat mycket mat mm, så du kan inte säga att jag aldrig varit en bra kompis..

Men antar jag är bättre kompis till de som förtjänar det bättre. Dom som finns för mig, bryr sig, ger tillbaka mm.
Tänker inte lägga ner mer enegi på detta nu. Väntar på en förlåtelse från dig, vilket jag inte kommer få vet jag. Och ja, jag kanske borde säga förlåt till dig med, var fel att säga att säga att du var falsk men är så trött på allt hur jag haft det och ni fanns aldrig där för mig. Och ja, borde inte ens ta förgivet att ni skulle finnas där, men är det inte så kompisar gör? Har roligt, träffas, stöttar varandra, lyssnar och finns där?
Jag är inte bra på att prata om sånt med såna jag träffar och växt upp med.
"Du vet att jag finns här, säg till om jag kan göra något, ring eller smsa när du vill, du vet att jag kan komma med en gång om det är något, faller du tar jag emot dig", vet du hur mycket en sån mening skulle göra? Hur mycket de skulle hjälpa.
Skulle inte känna mig så övergiven och ensam.

Men att vår vänskap tar slut nu är kanske det bästa, vi kanske bara har slängt bort dessa år med varandra? Vi har kanske inte gillat varandra alls?
Jag vet inte just nu, men för 4 årsen så tror jag vi var perfekta för varandra. Vi var så lika.
Men nu känns allt det plötsligt så långt bort.

Och jag sa att jag hade haft en hemskt vecka, Onsdagen var värst..
Tänker inte gå in på vad som hände då eftersom de finns några idioter som läser min blogg som inte borde, men vet du vem jag tänkte på då? Vem jag hoppades på skulle komma, finnas där?
Vem jag saknade? Jo, DIG!

Borde kanske inte skrivit något här, men behövde skriva av mig, få det sagt och så..
Kanske läser du och förstår lite mer hur jag är? Hur jag funkar nu, och vad ett ord gjorde med mig?
Jag vet inte..

HÄR HAR DU EN LÄNK JOHAN!

Jag saknar mitt hår.. Det röda. Då jag kände mig som mig, mitt rätta jag.
Saknar även mina piercingar, men jag ska snart pierca mig hoppas jag! Så det känns kanon!
Men håret? Känns så idiotiskt att färga det rött nu när jag för några månadersen lyckades få det helt blont, min vanliga färg.
Att få ur rött ut håret är det svåraste, men jag hatar blont hår! Blont är inte jag..
Allt jag tänker på är blonda äckliga fjortistjejer när man ser blont hår. JAG HATAR BLONT HÅR!
Men ska jag våga färga det igen? Ska jag våga trivas i mig själv igen?

Under dom senaste dagarna har jag funderat på att bli vegetarian.. Det finns många anledningar till det, och några är att djuren mår så dåligt, får vara i trånga burar, aldrig vara ute mm och jag gillar inte kött speciellt mycket heller för den delen.
Men tänkte, det hjälper inte om jag slutar, det gör inte saken bättre så därför har jag fortsatt.

Sen såg jag denna videon, och ändrade mig helt.

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.


Hur kan man låta detta hända? Ser ni alla liggsår, avbitna svansar, benen är brutna och dom sover och bor i sin egen avföring! Det låg även döda grisar i burarna, dom bryr sig inte om att ta ut dom. De andra grisarna börjar äta på de döda, går på dom..

Förstår inte hur dom som har detta, hur dom kan leva med sig själva. Ser dom inte hur ledsna grisarna ser ut? Ser dom inte blicken i deras ögon? Dom är rädda och mår dåligt. Många ser väl dom bara som ett djur, men dom har lika mycket känslor som vi har, dom har samma rätt till ett bra liv. Den enda skillnaden mellan oss och djuren är tyvärr att dom inte kan göra något, säga ifrån..

Jag har verkligen bestämt mig, jag ska inte äta mer kött..
Jag kommer sakna kyckling och fisk mest, men jag kan leva utan det. Jag vill inte vara en del av de som stödjer detta.
Alla som äter kött stödjer detta, alla som äter kött gör att dessa grisar, kossor, kycklingar, mm dör. Äter ingen kött så finns det ingen anledning att djuren får ha det såhär.
Då har man djuren till att äta gräs på ängar mm och det är på det sättet man vill se djuren.

Aldrig mer kött för min del.. Imorgon ska jag ta och slänga allt jag har i min frys, köttbullar, fiskpinnar, korv, kyckling mm. Sista gången det fick finnas i min lägenhet sålänge jag bor här!

Jag förstår verkligen inte en sak.. Tittar man runt på bilddagboken, bloggar, helgon, mm så oftast alla som är gay skriver det i sin presentation.
Varför? Varför skriva det? Varför är det så viktigt att ALLA vet om det? Räcker det inte med vänner, familj och bekanta vet det? Dom som faktiskt har med det att göra liksom. Frågar någon "Asså.. Är du gay?" Självklart säger man sanningen då om någon frågar. Men innan det, varför berätta det överallt?

Jag skriver ju knappast "Hej jag heter Kajsa och bor i småland. Lever även mitt liv som hetrosexuell." Varför berättar jag inte det? Jo, för att det är helt ointressant!

Och det är lika vanligt med homosexuella och bisexuella nuförtiden som hetrosexuella, så det är inget speciellt med det. Du är inte mer speciell bara för att du är gay, bara för du kom ut ur garderoben.
Alla borde fan behöva komma ut nu, eftersom det är så vanligt så behöver man inte ta för givet att om ingen säger något annat är den hetrosexuell.
Folk födds som nollsexuella just nu. Kanske borde till och med jag berätta för mamma?
"Jo.. Mamma... Jag har något att berätta, vet inte riktigt hur jag ska säga det.. Men jag är hetrosexuell. Hoppas verkligen du älskar mig lika mycket som innan du visste det!"

Varför göra något så vanligt till något så stort?

Jag tänker för mycket. Och då menar jag verkligen för mycket.. Det får mig att må dåligt, inte komma över saker och bli frånvarande ibland. Det gör även att jag förstorar upp saker himla lätt.

När jag bodde hemma hade jag rum i källaren, och jag älskade det! Men.. Jag fick inte vara kvar där nere för jag stängde in mig, det var alltid mörkt där, enda gångerna jag gick upp var för att äta och då hängde även maten ner för det mesta.

Jag känner mig mobbad. När man tittar runt på facebook, bloggar mm och ser att alla i min ålder festar, åker utomlands, har pojkvän/flickvän så börjar jag må himla dåligt eftersom jag inte gör någoting av detdär.
Men jag mår inte dåligt av att inte göra det, jag älskar att sitta hemma själv. Titta tv, chatta, läsa, skriva, att bara vara helt enkelt. Men just när jag ser sånt, känner jag mig dålig, mobbad och så himla ensam.

Jag gråter himla lätt. Har alltid haft lätt för att gråta, men senaste året har det blivit värre. Jag kan börja gråta när jag tittar på tex Hannah montana på Disney Channel, vilket är helt sjukt!

Jag har socialfobi. Dock har det blivit mycket bättre, har gjort stora framsteg då jag vågat ringa samtal själv, går till af själv, soc själv mm. Men jag är fortfarande himla rädd och vågar inte gå och handla själv tex.

Jag älskar gammal musik. Asså, den musiken man växte upp med. Smurfarna, markoolio, drömhus, caramell mm.
Kan sitta och lyssna på det i flera timmar och verkligen få upp en massa minnen. Och jag kan fortfarande alla texter även om vissa av låtarna är såna jag inte hört på flera år.

Kuddarna i min säng måste ligga lika hela tiden! Har 4 st, och dom ska alltid ligga på ett visst sätt. Alltid vilka som ska ligga underst och vilka som ska ligga överst, och självklart vilka av dom som ska vara på vänster sidan och höger sidan.

Jag sover fortfarande med mitt gosedjur. Har haft henne sen jag var liten, typ 4 år eller något. Och även om jag ska sova hos mormor en natt bara så följer hon med.. Kom bara på en kväll när jag var hos mamma att jag nog skulle stanna och sova där efter som Alice var med, men självklart fick jag åka och hämta Stampelina, så heter hon. Mitt gosedjur.

Jag får lätt dåligt samvete. Frågar mamma om jag ska med och handla tex, men inte har lust så får jag beslutångest vad jag ska göra. Hänger jag med mår jag dåligt för jag inte ville, men gör jag det inte börjar jag gråta och vet inte vart jag ska ta vägen.

Det känns som att jag har svikit min katt. Han är kvar hos mamma, och jag har växt upp med honom. Så känns som att jag verkligen sviker när jag lämnade honom. Jag hade inga syskon, så jag lekte med honom när jag var liten, alltid mig han sov hos, jag som gosade med honom. Ringt till mamma många kvällar och varit jätte ledsen för jag har så dåligt samvete över det.

Jag kan inte dricka mjölk utan att äta. Egentligen älskar jag mjölk! Men jag måste äta om jag ska kunna dricka det, att bara ta ett glasmjölk går inte då jag tycker det smakar himla äckligt och jag börjar må illa.

Jag vågar aldrig erkänna att jag faktiskt har bra egenskaper. Skulle aldrig i hela världen fåför mig att säga till någon något bra om mig själv, aldrig aldrig aldrig. Det går bara inte. Pratar jag med andra som frågar hur jag är så är det aldrig något bra som kommer påtal. Skulle aldrig kunna säga att jag är snäll, duktig på vissa saker, rolig eller något.

Jag har alltid haft dåligt självförtoende, de enda gångerna jag gillat mitt utseende är när jag har hade piercing och haft håret färgat i svart eller rött. När jag ser ut sådär, så tycker jag faktiskt att jag är himla söt!
När jag är blond och inga piercingar som nu, hatar jag verkligen mitt utseende.

Jag jämför mig med alla. Tex, Men han har körkort och jobb. Vi är lika gamla, jag har ingenting av det. Hur kass är inte jag då? Jag fick bara G i svenska, hon fick MVG är jag så trög? Ja, ni vet allt sånt.

Var vid din grav idag Lisa, satt och pratade med dig rätt länge. Hörde du? Såg du mig?
Sitter du där uppe på ett moln och tittar ner på mig? På oss..
Hoppas du är med oss hela tiden i alla fall. Speciellt dina föräldrar och syskon, jag förstår inte hur dom klarar det.

Du var min bästa vän, och att förlora dig är det värsta jag har varit med om.
Men att förlora en dotter, syster eller ett barnbarn, hur klarar man av det?

Din mamma och pappa har hjälpt mig himla mycket. Sagt massa bra saker, låtit mig hälsa på.
Suttit i ditt rum, gosat med din katt som plötsligt tycker om mig, han gillade aldrig mig. Men sist jag var hemma hos dig somnade han i mitt knä tillochmed.
Att ha fått lite saker som varit dina, ett halsband, örhänge, din väska jag bara älskade och din parfym som jag med tänkte köpa. Brukar spruta lite på kudden med den, dom nätterna drömmer jag bara om dig.

Alla mina tankar går till dig och din familj.
Det är dom som gör att jag klarar det, att se hur starka dom är, se att dom klarar det gör att jag fortfarande orkar. Önska dock jag kunde göra mer för att hjälpa dom, men jag vet inte vad.
Utan deras stöd skulle jag inte klara av detta, men är det inte fel? Borde det inte vara jag som stöttar dom mer, dom borde inte behöva stötta mig.

Älskar dig Lisa, hoppas du har det kanon där uppe.
Och du vet, vi ses igen. ♥

Jag mår riktigt dåligt.. Massa jobbigt med soc och af just nu.
Jag bråkar även med mamma en massa, och vi var varit ovänner nästan hela tiden sen vi var i stockholm.
Eller det är väl mest jag egentligen.. Men hon sviker mig. Jag har tjatat på att vi ska till Danmark i 3 år, har vi åkt? nej.
Hon, hennes kille och två av deras kompisar kom på att dom kanske skulle åka till Danmark, nästa dag tar dom tåget och åker dit en heldag..

När jag var yngre så var jag alltid livrädd att mammas pojkvänner skulle ta henne ifrån mig.
Därför gillade jag dom inte, mådde dåligt, grät varje gång dom skulle komma och hälsa på. Jag lät henne inte gå ut och festa för att jag var rädd att hon kom hem med någon.
Vad har hänt nu? Jo, hon bryr sig mer om sin kille än mig. Han går först, hon är hos honom hela tiden.

Mamma ringer, men jag pratar knappt. Bara typ, "aha, mm, ok," osv. Sen när hon säger "Men jag ringer imorgon, så hörs vi" så klickar jag bara. Säger inte hejdå.
Hon kom hit med vetekudden till mig för jag smsade och sa att hon skulle det, hon gav mig den och pratade lite med mig. Jag sa inte ett ord, tog den bara och vände mig om och gick in igen.
Jag är hemsk, men är så jävla arg på henne. Arg på "kompisar". Arg på allt.. Verkligen allt.

Såhär arg jag varit senaste 1-2 månaderna har jag inte varit i hela mitt liv tillsammans ens.
Och jag vet ärligt inte vart jag ska ta vägen.. Min mamma var allt jag hade i stortsätt, kunde prata med henne, hon kunde komma hit mitt i natten för jag mådde dåligt, kunde ringa och väcka henne mitt i natten. Allt..
Nu har jag ingen, ingen mamma, inga kompisar, ingen..
Min mamma var det bästa som fanns, hon höll mig vid liv. Utan henne dör jag..

Har ni tänkt på hur mycket falskt folk det finns?
Speciellt vänner, är väl så man märker det mest.. Tror ärligt jag bara har haft 2 vänner som inte varit falska, och dom finns inte kvar i mitt liv länge. Så nu pratar och umgås man bara med falska idioter i stortsätt.

Hur kan man ens leva med sig själv när man vet att man är så falsk och kass?
Hur klarar man gå upp varje dag och faktiskt må bra när man vet att man sviker något som varit ens såkallade bästa vän förr?

Jag har mått dåligt i flera år, och mina såkallade kompisar har vetat om det, märkt det mm.
Men har dom brytt sig? NEJ!
Har dom finnuts där för mig? Nej. Har dom frågat om dom kan göra något? Nej.
Ingenting med andra ord.
Jag skulle kunna stå och typ skära halsen av mig framför dom, det skulle inte koppla då heller. Det skulle bara komma en massa skratt.
Så frågan är, är dom så himla tröga, eller bara himla upptagna med sig själv och inte orkar bry sig om andra?

Jag är iallafall riktigt trött på dom, sitter nog hellre ensam varje dag än att umgås med någon jag har riktigt roligt med för stunden, men som egentligen är falsk raktigenom.

Idag påväg hem från stockholm satt jag och tänkte på att jag verkligen inte känner mig som mig..
Jag är inte någon med blont hår, inga piercingar, sticker inte ut mm.
Det är inte jag! Det är så min familj vill att jag ska se ut, men det är somsagt inte jag.

Jag kan hålla med dom att jag faktiskt borde "ta vara på" mitt blonda hår. Många vill ha sånt ljust hår.
Många lägger flera 1000 kr för att få det så blont och fint.
Men jag själv hatar det! Blont hår är tråkigt och fult.

Jag vill ha rött hår! Svart, med rosa eller rött i. Något roligt, häftigt!
Jag vill ha rätt många piercingar i ansiktet och även tatueringar sen..
Jag vill sticka ut, synas. Vem lägger märket till den där blonda tråkiga tjejen på stan? INGEN!
Det är dom som har piercingar, grymt hår mm som syns..
Jag vill synas, jag vill att folk ska titta på mig! Även om det är att dom tycker det ser förjävligt ut, det spelar ingen roll. Bara jag får blickarna..
Vill att folk ska se mig och tänka tex, Woow! Fan vad snyggt hår, Jag vill med ha såna piercingar. Hon var ju as grym!
Men vem tänker något sånt om någon som ser ut som vem som?
En som bara är en i den tråkiga mängden..

Sen här emellan blev jag blond och "normal" igen.
Det skiter vi i att visa i bilder...



Sen färgade jag lite rött i mitt blonda hår.
Jag blev polkagrisen!

De tre bilderna här är iallafall rätta håret.
Rött och lite ruffs..

 

På de 3 bilderna här hade mina piercingar kommit på plats.
Precis som jag ville ha dom!
Jag var sötare än jag någonsin sett mig, jag hade bättre självförtroende.
Och framför allt, jag kände mig som mig!

 

Jag färgade i lite svart i håret för att få en liten mer "effekt"

Jag färgade håret svart, köpte löshår och bytte till ring i läppen.

Sen försvann piercingarna, håret, allt..
Jag blev blond och tråkig igen.