Ja, hur kan man sakna något man aldrig haft?
Hur kan jag sitta och tänka på dig och faktiskt sakna dig? Eller är det dig jag saknar? Eller är det bara någon.
Någon som borde ha den rollen i mitt liv, som du aldrig tog.

Funderar ofta på hur mitt liv skulle vara om jag var hos dig varannan helg. Om jag varit en del sen jag var liten.
Att komma in där nu skulle vara jättesvårt, jag hör inte hemma där ju.
Och jag orkar inte försöka en gång till, orkar inte bli glad, känna hopp och sen se hur det tar slut lika fort igen.
Känner mig så äcklig i dina ögon, jag duger inte ens för dig. Och i ens föräldras ögon ska man väl vara det bästa? Älskad?

Börjat tänka på allt mer sen jag tog kontakt med min syster, vet inte om det är många av er som vet det förresten? Att jag har syskon.
Jag borde vara en del av hennes liv, funnits där när hon växte upp, borde ha träffats, vi borde sett vår pappa på samma sätt.
Även fast det är så det borde vara, så är vi som främlingar du och jag. Men jag hoppas verkligen att vi kan vara som syskon någon dag. Ha detdär syskonbandet. Men hur?
Jag är 19 år, du fyller 16 snart (Har jag för mig?), och vi har aldrig pratat knappt? Hur tar man igen alla dom åren? Hur får man det att kännas normalt, få det att flyta på som om vi känt varandra hela livet?

Kommer jag någon gång ha en pappa som älskar mig? Som ger mig den kärleken som fattas i mitt liv.
Kommer jag känna mina syskon så mycket man borde känna dom?
Kommer jag någon gång bli en del av den sidan? Den sidan jag aldrig haft..
Ni är ju faktiskt min andra halva.