Jag mår riktigt dåligt.. Massa jobbigt med soc och af just nu.
Jag bråkar även med mamma en massa, och vi var varit ovänner nästan hela tiden sen vi var i stockholm.
Eller det är väl mest jag egentligen.. Men hon sviker mig. Jag har tjatat på att vi ska till Danmark i 3 år, har vi åkt? nej.
Hon, hennes kille och två av deras kompisar kom på att dom kanske skulle åka till Danmark, nästa dag tar dom tåget och åker dit en heldag..

När jag var yngre så var jag alltid livrädd att mammas pojkvänner skulle ta henne ifrån mig.
Därför gillade jag dom inte, mådde dåligt, grät varje gång dom skulle komma och hälsa på. Jag lät henne inte gå ut och festa för att jag var rädd att hon kom hem med någon.
Vad har hänt nu? Jo, hon bryr sig mer om sin kille än mig. Han går först, hon är hos honom hela tiden.

Mamma ringer, men jag pratar knappt. Bara typ, "aha, mm, ok," osv. Sen när hon säger "Men jag ringer imorgon, så hörs vi" så klickar jag bara. Säger inte hejdå.
Hon kom hit med vetekudden till mig för jag smsade och sa att hon skulle det, hon gav mig den och pratade lite med mig. Jag sa inte ett ord, tog den bara och vände mig om och gick in igen.
Jag är hemsk, men är så jävla arg på henne. Arg på "kompisar". Arg på allt.. Verkligen allt.

Såhär arg jag varit senaste 1-2 månaderna har jag inte varit i hela mitt liv tillsammans ens.
Och jag vet ärligt inte vart jag ska ta vägen.. Min mamma var allt jag hade i stortsätt, kunde prata med henne, hon kunde komma hit mitt i natten för jag mådde dåligt, kunde ringa och väcka henne mitt i natten. Allt..
Nu har jag ingen, ingen mamma, inga kompisar, ingen..
Min mamma var det bästa som fanns, hon höll mig vid liv. Utan henne dör jag..