Tre år har gått nu, en så långtid. Hur kan det fortfarande kännas som att det var igår då?
Jag minns ju allt.. Minns hela dagen.
Hur mamma väckte mig runt 9 på morgonen, jag var säker att klockan var halv 4 så jag hade sovit bort hela dagen. Var säker på att hon skulle bli sur, istället kom den nyheten. Lisa har varit med om en olycka, ville åka hem och säga det till dig så du inte hör det från något annat håll först.
Åkte till skolan för att träffa mina kompisar, slippa vara själv. Gick runt där och hörde hur alla pratade om min kompis, min bästa vän. Hur rektorn samlade alla för att säga hur det låg till, att alla rykten om att du redan var borta inte var sant.
Istället för att gå runt och lyssna på massa skit från folk som inte kände dig gick vi och åt, pratade om hur vi skulle hjälpa dig när du kom tillbaka.
Tillslut gick vi hem till mig, mamma ville att vi skulle komma hem. Vi visste ingenting då, hon låg ju bara i koma. Hur farligt kunde det vara? Man hade ju läst om såna som legat i koma i 20 år och vaknat och mår bra. Självklart skulle inte Lisa ligga där i 20 år, hon skulle vakna snart. Jag var så säker på det.

Jag hade ju varit så säker på det, men det krossades när vi kom hem.
Minns inte riktigt vad mamma sa men något med att det bara var någon liten % chans att Lisa skulle vakna igen. Men de bestämde sig för att stänga av koman. Världens jobbigaste beslut, men dom gjorde verkligen rätt val.
Hade hon vaknat hade hon inte kunnat prata, äta själv mm, och det hade varit hemskt att se henne så.
Den där spralliga glada tjejen som alltid skrattade kunde plötsligt inte vara sån.

Något som hjälpt mig mycket är Lisas mamma och pappa. När man varit där och hälsat på, fått gå in i hennes rum, gosa med hennes katt och prata med dom som stod henne närmast.
Tror inte jag hade kommit såhär långt jag ändå gjort idag utan dom. Jag vet att jag borde hjälpt dom, det var ju deras dotter. Men jag vet tyvärr inte hur. Jag hoppas att det har hjälpt dom genom att man hälsade på, berättade massa underbart med deras lillaflicka, sagt att man finns där och att dom får säga till om de behöver något.

Alla tankar går till Lisas familj idag, de flesta dagar tänker jag på dom, men speciellt idag.
Jag kan inte förstå hur dom kan vara så starka, hur dom kunde klara sig igenom detta.
Speciellt mamma och pappa, varje dag kör dom förbi olycksplatsen, det är alltid blommor där, ljus på hösten/vintern och detta ligger bara ett par 100 meter från deras hus.
Jag har fått så mycket styrka från dom och jag hoppas att jag har kunnat ge dom lite styrka.

Jag älskar dig Lisa.
Skulle verkligen göra allt för att få dig tillbaka. Eller bara få träffa dig i 5 minuter, få krama om dig och säga hur mycket man älskar dig. Höra din röst, ditt skratt och se ditt leende.
Jag saknar dig så enormt mycket och det kommer alltid finnas ett hål i hjärtat efter detta. Ingen kommer kunna fylla igen det, det är din plats.
Önskar att jag snart kan lära mig att leva med det bara, börja förstå.
Hoppas du ser mig iallfall, se hur mycket jag har förändrats, ser att jag är påväg uppåt.
Jag har inte gett upp än och hoppas du sitter där uppe och är stolt över mig nu. ♥